Där vill jag vara.

Hans ögon var täckta av en halsduk. Vi sa inte ett enda ljud, bara slängde in honom i bilen, spelade gärnet med barnmusik och brände iväg. Blev några tvärnitar, några partyvarv i rondellen och utslängningar för att snurra honom tills hans bens inte orkade stå, innan vi anlände till hem till Oscar där resten av gänget väntade. David hade fyllt tjugoett, och detta kunde vi ju inte fira bättre än med ett överraskningspartaj och en kidnappning. Efter mat och kackel tog vi en promenad, och Junte visade oss en magisk sida av klädesholmen. För det var den faktisk, i alla fall för mig. Den smala vägen som vi gick på omfamnades av vackra vita hus, vars väggar var täckt av rosor. Jag log när jag såg det, och kunde inte låta bli att stryka händerna över dom. Hjärnan viskade att här vill jag vara. Här eller på Åstål. De vackraste platserna mina ögon mött, det är så genuint, så äkta.
När vi vandrat färdigt blev det film. Jag somnade på golvet, och vaknade av att jag hörde mig själv prata i sömnen. Jobbigt arv från min fader. I bilen på väg hem hände ungefär samma sak. Jag slöt mina ögon och det sista jag såg var Tjörn skog, och jag öppnade mina ögon och det första jag såg var Fiskebäcks skog. Trots att jag egentligen borde slängt mig i säng så fort jag kom hem kunde jag inte låta bli att hämta några värmeljus och kolla på mina nya ljuslyktor. De är fina. De är oranga. De är Jenniferiga. Täcket från min barndom omsluter mig, och på fötterna bär jag det underbaraste mina fötter någonsin burit, och jag funderar seriöst på att typ aldrig ta av dom.

Kärlek är ett brev skickat tusen gånger - Håkan Hellström.


J.Johnsson

Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0