Sanningen

Jag har aldrig varit så här lycklig i hela mitt liv.

"Jag ska göra nånting, jag ska slå er med häpnad. Gå över en gräns, jag ska bryta mig ut."

De små, små orden blev för mig så stora. Alltid - bästa - älskar satte sig djupast. Hur kan en människa våga vara så uppriktig? Våga blotta sina tyckanden, sina tankar så öppet? Det är för min beundransvärt. Det var ett bönesvar, för inte kan jag förneka att det många gånger är tungt, så tungt att jag knappt orkar. Men just idag känner jag mig stark. Just idag ska jag vandra starkare än förut. För de små, små ordens skull.

I min musikbubbla finns det ingen som hör mig, ingen som ser mig. I min musikbubbla kan jag helt vara mig själv, utan att bli ifrågasatt, utan att behöva tänka på någonting alls. På bussen på morgonen till jobbet, och på kvällen hem från jobbet stänger jag in mig för en stund. Stänger ute verkligheten. Ger mig själv lite egentid. Den lilla tiden laddar mina batterier, får mig att le, får mig att orka den långa dagen. Och den lilla tiden får mig att varva ner, slappna av, njuta. Den lilla tiden får mig att leva.

Vi väljer att titta bort från verkligheten. Väljer vad vi vill se. Väljer att blunda för skiten, för smärtan. Du vet att det kommer i kapp dig senare, ändå fortsätter du. Du vet att det sårar både dig själv och andra, ändå fortsätter du. Vart har du ditt hjärta? Du som var så stark, hur kunde du tappa bort dig själv? Du vet ju precis vad du tycker, vad du tänker, vad du känner. Ändå tystar du ner den, tystar ner sanningen. Om vi blir utan sanningen, om vi blir utan våra hjärtan, vad blir det då av oss? Vad blir det då av dig?