smallshine

Med en kaffe i hand sitter jag och avnjuter en frukost i köket. Har bestämt mig för att chansa på att jag hinner med kvart i åtta bussen från torget, så jag slipper att stå och frysa asset av mig. Håller alla tummar jag har för att hinna i tid till MSK:n, men egentligen hade det varit skönt att komma försent. Att någon gång vara personen som inte orkar bry sig. I det facket kommer nog aldrig jag hamna ändå. Himlen kryllar av gråa moln, ändå så ler fåglarna åt mig. Elller jag tror det, kanske hoppas jag det. Datorn är sjuk också, att beror på allt och ingenting. Mitten knapparna fungerar inte, så nu får mammsens dator vara stand in så länge.  Egentligen så älskar jag att skriva så här. Ingening hör ihop, men ändå gör det. Tror att jag fått min inspiration av Dig. Du skriver så sjukt bra på din blogg, men nämner jag vem du är så kommer väl folket tro att jag är din stalker. Det är inte lätt att vara en förvirrad snart förvuxen tonåring, som vill så mycket och så lite på samma gång. Samtidigt älskar jag det.

Jag har tagit orden i min mun förut, och jag säger det igen; jag har aldrig varit normal, och jag vill heller inte bli det. Låt mig för alltid vara den Jennifer jag är idag. När jag sitter där på äldreboendet, fortfarande med en kaffe i hand, och ser tillbaka på mitt liv. Låt mig vara stolt över det.
J.Johnsson